Radioskugga

Jag har inte så mycket att berätta för tillfället. Jag saknar 30åringen så det gör ont, ungefär! Två veckor till så kommer han hem.

Men han är så rar och smsar mig när han kan, just nu så är största frustrationen att han inte lyckas hitta en uppkoppling så vi kan skypea. Jag skulle nog göra vad som helst för att få höra hans röst en liten stund.

Det låter kanske konstigt men sen vi lärde känna varandra har vi pratat varje dag, alldeles för lång tid för att jag ska våga erkänna. Att gå från det till nåt sms varje dag är milt sagt tungt. Men han skriver att han saknar mig nästan varje dag.

Som ni hör är min tvekan över 30åringen borta. Jag har verkligen ransakat mig själv, funderat mycket och talat med min vän Filosofen om saken. De fel jag försöker hitta är, har jag kommit på, sätt för mig att skydda mig själv från... Ja, vadå? Kärleken? För han har inga större fel än vad som är naturligt och som jag själv har. Hans största fel är isf att han tycker om mig och behandlar mig bra. För det gör mig rädd.

Jag ska hålla er uppdaterade om ni håller tummarna för mig. Deal?

Miss S

Mycket blogg

Tänkte om den här bloggen på riktigt ska vara en bra dejtingblogg får jag ju även blogga om allt. Och just nu känns det lite dubbelt så lika bra att blogga om det oxå.

Pratade med Herr Teknik innan idag. Tänkte vara rar och ringa för att kolla hur han mådde. Han lät arg och konstig, inte alls så glad som han blivit förr när jag ringt. Fast visst lät han sjuk oxå. Det kändes helt enkelt som att det skitit sig.

Jag hoppas verkligen att jag har fel för sen i Lördags har jag bara blivit mer säker på att jag vill satsa på det här, släppa på min skyddsmur och se vart allt leder. Och fram tills i Söndags var jag helt säker på att han ville detsamma. Nu känner jag mig förvirrad och ledsen.

Det här är ändå så typiskt för mig, om han nu dissar mig, för det vet jag ju inte säkert än. Men så fort jag börjar tycka om någon så blir jag dissad och dumpad. Lovar mig själv varje gång att aldrig mer får känslor för någon men trots det så står jag här nu. Orolig o nojig som fan. Håll Tummarna för att jag har fel.

Miss S

Åh just det. Sist jag träffade Herr Teknik var i Lördags. Idag är det Tisdag. Tre dagar som känns betydligt längre.

I Söndags längtade nog båda efter varandra men det passade verkligen inte att ses då. Igår blev han sjuk. Jag har redan innan fattat att han är en sån som sover sig igenom dagarna när han inte mår bra (typ bakis). Antar att han även gjorde det igår.

Och då kommer nojan direkt. Är han verkligen sjuk eller har han tappat intresset? Logiskt sett förstår jag att han med största säkerhet är sjuk och att han fortfarande tycker om mig. I Söndags pratade vi om hur skönt det hade varit att bara stanna i sängen tillsammans en hel dag och skita i jobb etc. Men ändå finns oron där.

Det enda man kan trösta sig med är att det kommer att visa sig förr eller senare. Tills dess får jag försöka vara lite sval och inte tänka så mycket på det. Verkligen lätt. Inte.

Miss S