På gång.

Livet strular fan alltid till sig på ställen man aldrig kunnat ana. Vid sånna tillfällen skulle jag önska att jag hade en pojkvän. Dock har Norrlänningen faktiskt varit ett stort stöd när jag känt mig en smula förivirrad. Det känns bra.

Känns ändå som att vi inte kommer tappa kontakten, vi har hittat tid hela tiden att ses och vi gör et fortfarande. Nästa vecka ska vi se till att göra något som lugnar själen för båda, vi ska inte göra ett skit i varandras sällskap. Förutom att umgås.

Innan dess ska jag faktiskt på en dejt. Jag vet, lite kvickt att gå vidare men när jag fick frågan kände jag att det inte kunde skada. Killen i fråga är inte alls min typ utseendemässigt, men jag har lovat mig själv att gå på inre kvalitéer och han verkar vara en jättebra person. Så vi får se, annars är man en erfarenhet rikare.

Miss S